Varför känns det så viktigt att ha en plats att gå till? Jag vet ju att syster inte finns där, att hon för länge sedan flugit iväg. Men ändå känns platsen viktig och syster känns nära när jag är där.
Hon har fått en fin viloplats, en fridfull sådan. Ser fram emot att sommaren kommer med sin lummiga grönska. Hon har det bra där.
Saknar dig syster. Min fina, fina syster.

Idag känns det lite bättre. Det finns bitar som har fallit på plats och det känns bra.

Hela tiden så snurrar tankarna i huvudet. Jag försöker lägga ett pussel med alla de bitar jag har fått under tiden som har gått sedan syster tog sitt liv. Jag försöker att få bitarna att passa ihop så att jag bättre kan förstå vad det är som har hänt. Bättre förstå för att kunna lära mig att acceptera, för att sakta men säkert kunna gå vidare med mitt liv.

Det är svårt att  veta att man fokuserar på rätt saker. Att man tänker tankar som faktiskt hjälper bearbetandet och inte får det att stanna upp. Lätt att hamna i en sorts evighetsloop av tankar och funderingar som gör det omöjligt att komma vidare. Det enda som kommer ur en sådan session är Ångest. Massor av Ångest.

Jag har varit så förskonad från sorg i mitt liv. Vet inte hur jag ska hantera det här: Hur gör man egentligen när man sörjer? Kommer man någonsin förbi?

Jag har fullt upp med min egen sorg, den fyller varje timme av varje dag.

Hur ska jag då orka med att hantera att du också är ledsen? Hur ska jag orka med att hela min omgivning plågas av det faktum att min älskade syster inte längre finns? Hur ska jag orka ta in och hantera att livet aldrig kommer att se likadant ut för alla dessa människor?

Jag har dåligt samvete för flera olika saker just nu.

• Jag fanns där inte tillräckligt mycket för min syster när hon mådde dåligt.
• Jag klarar inte av att finnas där för andra som mår dålig just nu
• Jag är lättretlig och elak
• Jag tycker synd om mig själv i detta elände som egentligen inte drabbat mig.

Ångesten är oundviklig och total idag.

Kan inte förstå hur friska människor kan vlja att ställa sig över och moralisera över hur någon kan ta sitt liv?

Flera gånger sedan min syster dog har jag och andra i min familj ställts frågan: Hur kunde hon göra så mot dem som älskade henne? Hur kunde hon göra så?

Är det verkligen så illa att människor tror att en frisk människa välja att ta livet av sig? Är det så att de tror att man plötsligt vaknar upp en dag, känner sig lite låg och väljer att avsluta sitt liv? Eller vad är det de tror?

Självmord är en del av ett sjukdomsförlopp och man måste få hjälp för att klara sig. Min syster bad om hjälp, hon sa högt och tydligt att det här klarar jag inte själv. Jag hörde henne aldrig säga att hon inte orkade leva längre och jag önskar så att jag hade förstått. Kanske kunde jag ha hjälpt till att tvinga fram den vård som hon behövde, den vård som hennes rop på hjälp tydligen inte berättigade till.

Hur kan någon välja att dö i cancer? Nä, en sådan fråga skulle aldrig någon få för sig att fråga en nyss avlidens anhörig, inte ens om personen i fråga rökt hela sitt liv. Vad ger folk rätten att ifrågasätta min systers död?

Jag har sorg.

Jag sörjer min älskade syster som inte längre finns hos oss.

Det har gått en liten tid sedan jag fick beskedet att min syster tagit livet av sig. Saker och ting har till synes återgått till det normala. Alla är tillbaka på jobbet och dagarna flyter förbi. Men smärtan finns ständigt närvarande i bröstet på alla de som inte längre får höra hennes röst, vara nära hennne i en härlig kram eller skratta tillsammans med henne åt någon dålig film. Smärtan finns där och verkar inte ha till avsikt att försvinna.

Idag är jag förbannad. Jag är förbannad på de som jag vet gjorde henne så fruktansvärt illa. De som svek henne gång på gång, tills hon inte längre såg någon väg ut än att avsluta sitt liv.

Det är så orättvist och det är så fel. Hur hanterar man en sådan ilska? Hur gör man för att komma vidare när man inte har möjlighet att rikta denna ilska mot de berörda personen? Känner mig livegen i min oförmåga att tala om för dem hur jag känner, hur förbannat arg och besviken jag är. De har något som jag behöver för att orka leva vidare och de har möjligheten att ta det ifrån mig.

Jag är arg och så förbannat ledsen.