Det har gått mer än ett år - mer än ett år sedan min syster försvann och mer än ett år sedan jag skrev här.

Jag skapade den här bloggen för att jag hoppades på att det skulle hjälpa mig att bearbeta. Jag hoppades att det på något sätt skulle göra smärta lite mindre outhärdlig. Det fungerade inte.

Smärtan och saknaden var, och är, större än något jag någonsin varit med om tidigare. Förtvivlan river och förstör.

Man lär sig sakta men säkert att leva vidare. Man hittar tillbaka till en vardag som på ytan kan likna hur det var tidigare, innan syrran försvann, men allting är ändå totalt annorlunda. Sorgen finns inte så konstant närvande längre, inte i sin fulla styrka, men plötsligt så slår den till och den ligger alltid som en bakgrundssorl i det som är vårt liv.

Det finns så mycket jag inte kan skriva om, så mycket som fortfarande är fel. Önskar att jag kunde använda den här bloggen som den säkerhetsventil som jag redan då förstod att jag behövde. Men det går inte. Kan inte. Får inte.

Vad gör jag när jag återigen känner att jag inte klarar av att rädda de jag älskar från den fruktansvärda verklighet som är deras liv?