Jag har fullt upp med min egen sorg, den fyller varje timme av varje dag.

Hur ska jag då orka med att hantera att du också är ledsen? Hur ska jag orka med att hela min omgivning plågas av det faktum att min älskade syster inte längre finns? Hur ska jag orka ta in och hantera att livet aldrig kommer att se likadant ut för alla dessa människor?

Jag har dåligt samvete för flera olika saker just nu.

• Jag fanns där inte tillräckligt mycket för min syster när hon mådde dåligt.
• Jag klarar inte av att finnas där för andra som mår dålig just nu
• Jag är lättretlig och elak
• Jag tycker synd om mig själv i detta elände som egentligen inte drabbat mig.

Ångesten är oundviklig och total idag.

Kan inte förstå hur friska människor kan vlja att ställa sig över och moralisera över hur någon kan ta sitt liv?

Flera gånger sedan min syster dog har jag och andra i min familj ställts frågan: Hur kunde hon göra så mot dem som älskade henne? Hur kunde hon göra så?

Är det verkligen så illa att människor tror att en frisk människa välja att ta livet av sig? Är det så att de tror att man plötsligt vaknar upp en dag, känner sig lite låg och väljer att avsluta sitt liv? Eller vad är det de tror?

Självmord är en del av ett sjukdomsförlopp och man måste få hjälp för att klara sig. Min syster bad om hjälp, hon sa högt och tydligt att det här klarar jag inte själv. Jag hörde henne aldrig säga att hon inte orkade leva längre och jag önskar så att jag hade förstått. Kanske kunde jag ha hjälpt till att tvinga fram den vård som hon behövde, den vård som hennes rop på hjälp tydligen inte berättigade till.

Hur kan någon välja att dö i cancer? Nä, en sådan fråga skulle aldrig någon få för sig att fråga en nyss avlidens anhörig, inte ens om personen i fråga rökt hela sitt liv. Vad ger folk rätten att ifrågasätta min systers död?